Medarbetaren Stina ser det på flickan direkt efter middagen. Den middag där flickan innan varit med och hjälpt till att duka noggrant och fint medan en annan elev tjoade omkring. Flickan var liksom stilla i sina rörelser upptagen av att lägga allt i ordning. En slags ro infann sig, och den höll i sig även över middagen som var god och trevlig med samtal om vad som hänt under dagen. Men nu, precis efter att maten är uppäten, så förbytts stillheten i en orolig blick och flickan drar sig in på sitt rum.
Då medarbetarna har tidigare erfarenheter av vad som det nu finns risk ska ske, går Stina som har närmast kontakt med flickan, direkt in efter henne och knackar på den stängda dörren. Det tar bara några sekunder mellan att flickan lämnat bordet och medarbetaren nu är inne i hennes rum, men redan har hon hunnit kräkas i en papperskorg. Blicken är nu avstängd och dimmig och hon vill inte möta medarbetarens som sätter sig på huk bredvid henne. Lugnt börjar Stina torka bort kräket från ansiktet medan hon pratar lågmält med flickan.
Viktigast är att ge omsorg och hålla sig lugn. Att känna en trygghet i vår handlingsplan och riskanalys. Att inte spä på barnets egen stress genom att reagera med affekt. Istället är det lågaffektiva bemötandet det bästa i situationer som denna. På så sätt ges så lite utrymme som möjligt till drama, då det finns risk annars att detta självdestruktiva beteende att få uppmärksamhet förstärks. Istället är det efteråt i annat läge, som vi kan prata om vad som hände och vad som låg bakom handlingen. Det finns ju alltid en orsak och det gäller att hjälpa dem med att finna nya sätt att hantera dessa orsaker. Att bryta en cirkel där ångest hanteras med smärta vare sig det handlar om att kräkas, skära sig eller andra sätt av självskadebeteende. För många av dem är ju dessa handlingar det som fungerat ”bäst” hittills, något som de känner sig vana vid och som vi arbetar med att förändra. När det gäller ätstörningar tar vi ofta hjälp av till exempel habiliteringen som ger rekommendationer vi följer, berättar Stina.
För flickans leder bland annat en återupptagen kontakt med Habiliteringen, där hon får ingå i en grupp med ungdomar som har samma problematik som hon själv, till en mer positiv prognos. I huset arbetar man aktivt med att stödja flickan i att följa de råd som Habiliteringens dietist gett, samt att hjälpa henne få en samtalskontakt på BUP. Dessutom går hon på regelbundna samtal hos Mikaelgårdens egen kurator som har stor erfarenhet av att arbeta med flickor som visar självskadebeteenden.
