Helgen är här och det började funderas kring lördagsgodiset så fort skolan slutade på fredagseftermiddagen. En ny medarbetare ska köra in till Järna för att tillsammans med en pojke köpa de efterlängtade sötsakerna. Då hon tidigare träffat på en erfaren medarbetare i ett annat hus som har god kontakt med just den pojken (de gillar samma fotbollslag och att spela spel tillsammans) erbjuder hon honom, med den elev som han är uppkopplad på, att ha sällskap in till Järna centrum.
Ofta i Mikaelgårdens olika hus är en medarbetare under arbetspasset uppkopplad på/hänger med en specifik elev, vilket eleven får veta antingen i förväg eller när passet börjar. Detta för att många med neuropsykiatriska diagnoser, som till exempel autism, mår bra av att ha en tydlig förutsägbar struktur omkring sig. Då blir det enklare att sortera bland alla intryck och ger lite lättnad för dem med stora kontrollbehov. Ett viktigt verktyg för att skapa den nödvändiga känslan av trygghet, den som möjliggör en upplevelse av sammanhang, meningsfullhet och utveckling.
Pojken blir jätteglad. Vilken toppenkombo; en av hans favoritmedarbetare, som han ser för sällan då den mannen jobbar i ett annat hus, och dessutom godisinköp!
Tillsammans hoppar de in i bilen; kvinnan som är ny, pojken från hennes hus, mannen som jobbat länge och den flicka från hans hus som han idag är uppkopplad på. Vilket även flickan uppskattar då han är en rolig prick men också tydlig. En riktig drömkvartet….eller?!
Kvinnan har inte arbetat inom socialt arbete på många år, utan haft en annan karriär efter att hon slutade som socionom och medarbetare på ett miljöterapeutiskt ungdomshem. För henne är det självklart att säga att ”Nu går vi en promenad innan vi handlar godis så vi får röra lite på oss, och tänk vad kul att utforska Järnas centrum lite mer”.
Reaktionen är ytterst negativ. Sockret hägrar. Vaddå promenad, nu, före godiset?!
Deras respons låter inte stoppa henne utan hon går med glada steg i riktning mot en gammal kyrkogård, ”tänk vad intressant med historierna bakom gravstenarnas namn och årtal”.
Flickan, en liten nätt elvaåring, och pojken som nyss fyllt 13 år, drar benen efter sig och när de alla fyra stannar framför kyrkan frågar flickan ”Vad heter du?”. Hennes min är ytterst missnöjd och mungiporna pekar bestämt nedåt.
”Jag heter Maja” förklarar kvinnan vänligt. ”Jag tänker kalla dig Smörgås” blir flickans svar innan hon drar med sig pojken i riktning mot godisaffären.
Kvinnan inser att promenaden får anses avslutad. Är ändå rätt nöjd med initiativet och förstår att mycket hänt sedan hon jobbade med kriminella ungdomar för 20 år sedan…
Senare på dagen har medarbetarna kommit överens om att det vore mysigt för de två husen att även grilla och spela spel tillsammans. Ett mer uppskattat initiativ enligt eleverna.
Sagt och gjort. Köttet och grönsakerna bärs ut till grillen i trädgården, pojken gillar att hjälpa till med att även dra igång en brasa i öppna spisen och en äldre tjej gör sin berömda tomatsallad. Flickan springer mest runt och tjoar, nu på gott humör, men fortfarande ytterst skeptisk mot Smörgås-kvinnan och undviker henne så mycket det går.
När den goda grillmiddagen är uppäten blir det dags för spelet. Att få ihop husens fem barn och ungdomar som är här över helgen tar lite tid, men till slut sitter de alla tillsammans och vändtian drar igång. Efter några rundor börjar flickans tålamod tryta, vilket hon inte är ensam om och alltfler tappar koncentrationen, spelet är i helt klart i utförsbacken och till slut är det bara flickan och Smörgås kvar. Först säger den yngre av dem att hon absolut inte tänker spela ensam med nån gammal Smörgås-tant. Men sedan tar ändå nån slags nyfikenhet över inne i henne, och de fortsätter dela ut kort.
Då visar det sig att de har precis samma anarkistiska lust att inte ta spelet på så stort allvar utan istället larva sig och småfuska – det visar sig att de har samma humor. De båda fnissar och vrider sig till slut av skratt över sina knasigheter att gömma kort mm, innan de avbryts av att det dukas upp efterrätt. Efter denna är det dags att gå till respektive hus för kvällsrutinerna med tvättning och tandborstning, medicinintag, egen tid på rummet och fotinsmörjning för dem som är ordinerade detta och (för de som vill och har läge) lite prat på sängkanten och ringa/messa hem till föräldrar.
Flickan tittar under lugg och vinkar lite hastigt till Smörgås när de skils åt.
Det går några veckor och livet i de två husen rullar på. Skolarbetet pågår mellan 9 till tretiden på eftermiddagen med avbrott för mellisar och samlingar. Upplägget är individanpassat med både enskilda lektioner och i klass samt följer skolplanen så eleverna kan gå ut grundskolan med betyg och söka sig vidare. Det lagas middag i husen och äts lunch i gemensamma matsalen. De rutiner följs som behövs för att göra tillvaron begriplig, trygg och inspirerande. Olika aktiviteter finns för dem som önskar. Vissa åker hem över någon helg medan andra är kvar och umgås, rider, spelar pingis/spel/dataspel, läser, matar höns&getter, tar en promenad, åker på utflykt beroende på väder/årstid, softar i soffan tillsammans med någon medarbetare man gillar och kan prata, eller vara tryggt tyst, med.
En morgon ses kvinnan och flickan vid samlingen. Den som varje vardagsmorgon hålls i en vacker sal full av ljus, frid och skön energi med musik samt en kort uppdatering för att alla ska samla ihop sig inför skoldagens utmaningar och möjligheter.
Flickan går fram till kvinnan, nu med glad öppen blick och ett stort leende när hon med värme säger ”Nejmen hej Maja, vad roligt att se dig här!”.
Ett halvår senare byter Maja hus och blir, till bådas glädje, flickans kontaktperson. Vilket innebär en tät och givande kontakt även med flickans mamma, socialsekreterare och andra som engagerar sig i detta charmtroll. Numera kallar de båda varandra för Smörgås, vad som började som ett öknamn är istället ett kärleksfullt smeknamn mellan de två. En rolig blinkning till deras första möte, typisk för deras gemensamma absurda humor.
Fakta: Mycket av arbetet på Mikaelgården handlar om att bygga relationer. Relationer som ger kraft och hopp om att livet kan vara gott. Vissa elever har med sina diagnoser och tidigare erfarenheter mycket svårt att känna tillit och närhet. Det kan ta lång tid att bygga upp ett förtroende så en kontakt kan uppstå. En del söker sig enbart till de vuxna och har svårt med andra barn & ungdomar. Andra knyter en ytlig kontakt där människan är utbytbar och fyller mer en funktion än är en relation. Några har, på grund av deras diagnos, inte heller något större behov av sina medmänniskor vare sig det är jämnåriga eller vuxna. För vissa, framför allt i början av placeringen, sker kontakten mest i form av utbrott eller att känslor inte visas alls.
Men gemensamt för alla är att under tiden de vistas på Mikaelgården ska de omges av vuxna som visar intresse för att möta dem – just där eleven är. Inte i hur de borde vara, eller i hur de inte borde vara. Utan sedda just utifrån deras unika personlighet. Därmed inte sagt att alla alltid särbehandlas och får som de vill. Självklart finns gemensamma regler och rutiner som ger en trygg grund att stå på. Men själva tonen medarbetarna skapar i skolan, fritids och i boendet är fylld av respekt, nyfikenhet och en tilltro till barnets förmåga att utvecklas och växa i just sin takt. Verktygen för detta är bland annat kreativitet i form av skapande aktiviteter, en ofta lekfull attityd med humor, allmänmänsklig nyfikenhet, lågaffektivt prestigefritt bemötande som samtidigt upprätthåller tydliga gränser, stöd av varandra i personalgruppen och ett stort tålamod. Så skapas nycklar som når in i de mest slutna rum. Så skapas en stark känsla av meningsfullhet – för både elever och medarbetare
