”Att för en familj lämna ifrån sig sitt barn är mycket svårt. Det går helt emot de starka känslor man har. Men det kan komma till stunder i livet när detta är helt nödvändigt. Det enda möjliga. Så var det för mig och min familj när vi insåg att det inte längre gick att ha vår son kvar hemma. Att han fastnat i ett destruktivt hemmasittande, att hans särskilda behov inte kunde mötas av den vanliga skolvärlden, att vår situation utvecklades åt helt fel håll – att vi behövde hjälp. Den hjälpen fann vi på Mikaelgården, och det har gjort den stora skillnaden.
Nu har vår son under ett år bott där i veckorna och gått i skolan, medan på helgerna är han hemma. Och det går inte att riktigt hitta ord för vilken skillnad det gjort för hela vår familj men mest för honom själv förstås. Från att varit förtvivlad över hur andra elever tyckte han var konstig har han istället fått kompisar och upplever gemenskap. Tidigare hade han en mycket negativ självbild och var deprimerad, idag har både självkänsla och självförtroende växt. Från att ligga i sängen hela dagen och inte vilja leva, inte känna att han hade en framtid och inte vilja någonting, känner han idag hopp om livet. Han pratar om framtiden, gymnasiet, olika utbildningar och har fått intressen. Även sånt som hans kroppshållning har ändrats och nu är det självklart att ta hand om sin hygien.
Det har helt enkelt skett en total förändring, en fullständig transformation, genom samspelet med dessa människor på Mikaelgården som faktiskt tror på honom. Visst är det mycket kvar, men det man lyckats med är att ge just hopp. Så denna förändring, en 180 graders vändning mentalt, fysiskt och skolmässigt handlar inte om slumpen utan om ett förhållningssätt och pedagogik till eleverna som gör sådan skillnad. Att barnen och ungdomarna på Mikaelgården får chans att känna att de lyckas. Tidigare har han upplevt lärare som suckar över att han inte hänger med. Och att flera gånger behövt gå om årskurser har gjort att han vant sig vid att aldrig klara förväntningarna och målen. Vant sig vid att identifiera sig som misslyckad.
I skolplanen står att man ska utgå ifrån barnets behov, men det är mest en massa fina ord på pappret. Det vet de flesta som har barn med särskilda behov. Alla dessa ständiga konflikter kring skolsituationen inte bara med barnet utan med skolan och socialförvaltningen, de som bestämt att barnet måste gå i skolan annars blir vi som föräldrar anmälda. Denna kamp för att ens barn ska kunna ha en dräglig skolgång som tog all vår energi och gjorde oss så nedslagna och förtvivlade. Det är egentligen orimligt allt som krävs av oss föräldrar med barn som har särskilda behov för att de ska få sin rätt till skolgång. Jag hade tur som har en stadsdelsförvaltning som insåg att jag menade allvar med att vi måste få hjälp, att vi måste få in honom på Mikaelgården. Det gick inte längre, vi klarade inte själva att vända den negativa utvecklingen. Vi hade inget hopp och inget fungerade.
Istället har året på Mikaelgården fört hela familjen samman och vi kan numera ha roligt ihop också. Att som förälder se detta gör en så lycklig, att se honom vända tillsammans med människor som tror och ser honom, och som fångar upp glädje istället för bara problemen och diagnoserna. Deras både känslomässiga och praktiska engagemang visste jag inte var möjligt för någon som inte har ett föräldraband. Hur medarbetarna drivs av ett sådant genuint intresse och engagemang i varje barn, att de vill att varje barn ska lyckas. Hela kommunikationen med och om barnet handlar alltid om så mycket mer än resultatet på något prov. Det är ett engagemang utifrån en humanistisk människosyn som är så genuint och inte på låtsas. Till exempel när en medarbetare ändrar sitt schema till att komma jättetidigt på morgonen, så han före skolan kan ha träning tillsammans med min son som gillar så mycket att träna.
Mikaelgården är en plats jag skulle önska att många fler elever och föräldrar ska få tillgång till.”
/Glad mamma till 14-årig pojke
