Det är mycket på MG som gör att man känner sig trygg. Det är mer som att bo hemma, det är som en familj för det är en familjär stämning. Man känner sig trygg och normal för att man får visa känslor, man får visa om man är ledsen eller besviken. Sånt tar man med sin kontaktperson, eller med någon annan i huset, alla finns där för att man ska må bra.
Min kontaktperson är som min extramamma, och hon beter sig precis som mig, henne kommer jag hålla hårt i. Samtidigt som vi kan bli så jäkla arga på varandra så kan vi ha så jäkla roligt, vi kan bara titta på varandra och börja garva. Vi gör så mycket saker tillsammans och vi är väldigt lika, vi är båda Skorpioner. Till exempel firade jag jul och min födelsedag med henne, det är mycket som visar på att hon är speciell. I natt skickade jag till exempel en komma ihåg-lista för hon ska resa utomlands ”tänk på mig hela tiden”.
En sak som gör tryggheten här på MG är att de tänker inte riktigt på att de ska vara personal, som det kan vara på andra HVB-hem ”jag är din personal, inget annat”. Här är det mer som att alla är mina äldre vänner som hjälper mig. Det är så jag vill känna för då blir det lättare för mig. Och de är verkligen jätteduktiga på att få mig att känna så ”vi finns för dig och du kan se oss som din vän eller vad du vill, vi finns här för att hjälpa dig”. Trygghet tycker jag är att kunna vara sig själv, kunna skratta, känna sig bekväm utan att alltid behöva anpassa mig. Jag har inte alltid haft det så. Här på MG tog ni bara emot mig, ”du får visa dig”, och ingen dömer mig för det.
Jag får ofta höra att jag är väldigt empatisk, att jag kan sätta mig in i andras situation, även fast jag kanske har det svårt också. Sen när jag blir större vill jag hjälpa och ha familjehem eller adoptera för jag tycker alla är värda att få en chans. Tycker nog att jag är snäll, men har ju också arga sidor som ibland brister när jag har samlat på mig massa saker. Men jag får bättre och bättre tålamod, det har jag tränat på här på Mikaelgården. Förut hade jag inte det. Förut var det kaos hela tiden. Socmöten varje dag typ, prata med dem hur vi skulle göra med situationen när vi bråkade, med skolan, med vänner. Allt var bara kaos och katastrof.
Sen när jag flyttade till Mikaelgården för två år sedan så känner jag mig så mycket lugnare, att allt har rett ut sig i mitt huvud. Även om det fortfarande finns kvar saker jag har problem med, att jag kan vara ledsen ofta. Allt är så mycket bättre nu och jag hade inte velat vara kvar i det gamla, jag är så så glad över att jag flyttade hit. Även om det kan vara jobbigt att bo här är Mikaelgården bland det bästa. Både med skolan och personalen så jag trivs verkligen här. I skolan har läraren hjälpt mig väldigt mycket. Hon är så duktig på att lära mig, att lära ut och inte få det att se ut som att jag har problem, utan hon försöker alltid hitta en lösning. Och i huset lär jag mig hur jag ska komma in i rutiner, som att på torsdagar städar jag, när jag ska duscha och borsta tänderna. Kanske tjatigt, men jättebra att de gör det att man får koll på sånt. De har också lärt mig hur man hanterar sig själv i olika lägen, till exempel hur man andas när jag får panikångest eller nåt. De har också lärt mig hur man reagerar socialt, ibland kanske jag varit otrevlig förut när man till exempel råkade putta på varandra och jag kollade och sa nåt surt, men nu säger jag ”Oj, förlåt gick det bra?”.
Egentligen jag kanske inte är den bästa på att morsa på folk, men här ropar vi hej till varandra hela tiden. Vilket är trevligare än tre hus där man är inlåst och inte ser varandra. Man märker inte direkt att Mikaelgården är ett behandlingshem eller HVB, även om det är det. Det första du ser är fina husen och hästarna, mer som ett vanligt boende och skola. Det är bara väldigt skönt och det var det som fick mig att känna mig trygg nästan på direkten när jag flyttade in. Men när någon annan elev ibland blir väldigt arg, då kan jag bli rädd och börja gråta och så. Det är enda gången jag känner mig otrygg.
Jag vet att jag kommer lyckas om jag vill, och det får jag höra varje dag. Men det går upp och ner. Ibland tänker jag att jag inte ens kommer leva om tre år och andra dagar att det kommer gå bra. Jag kan bli glad bara av att höra ordet hopp, att det finns något som väntar på mig därute. Och Mikaelgården har betytt så jättejätte mycket för att jag ska kunna känna och tänka så. /Flicka 14 år
