Musiken letar sig fram genom den tomma samlingslokalen, med stolarna, träpelarna och det laserade taket som tysta åhörare. Ton för ton fogas till varandra, med den så åtråvärda stillheten insmugen i mellanrummen av de nedslag hans händer skickligt gör på tangenterna. Lika stor som hans blygsel är i vanliga fall, lika stor är hans stolthet över vad han tillsammans med detta instrument kan skapa. Nu är han 14 år, det har gått sex år sedan musikläraren satte sig bredvid den ständigt rastlöse, ofta frustrerade och nästan alltid förtvivlade 8-åringen för att ta första stegen i att närma sig ett piano. Steg som skulle leda dem båda på en lika spännande som utmanande väg av musicerande. Givetvis ingen lätt sådan för en 8-åring som inte bara har myror i brallan utan bär omkring på en hel myrstack. Men en väg som tränat dem båda i tålamod, samarbete, glädjen i skapandet och den benådade upplevelsen av vad som händer i kropp och själ när musiken får tillfälle att ta över tankarna (och myrorna). Då när ett fokus äntligen uppnås och, efter ytterst koncentration mixad med flow, generera ett tillfredsställt lugn – kanske till och med en stund av frid. Innan myrorna återigen gör sig påminda…
Plötsligt hörs en röst från dörröppningen. Tonerna har letat sig ut och fått en flicka att lystra.
”Är inte det här från den där filmen där båten sjunker?”.
Pianisten vänder sig inte om, men svarar jakande. Jo, det är den filmens ledmotiv.
”Häftigt att du kan spela den själv, så här fint på pianot. Hur har du kunnat lära dig den?”
Pojken vänder sig nu om, tackar för berömmet och börjar förklara hur det går till när man lär sig spela piano: han berättar om läraren, om alla youtube-klipp han sett, om hur mycket fel han spelade i början.
Hon står tyst och lyssnar, efter ett tag med rynkad panna. ”Fattar inte hur du gör. Det skulle jag aldrig klara”. Hans svar kommer blixtsnabbt med övertygelse och ett eko från hans inre 8-åring som klarat så många modiga steg och tappert stått ut med rädslan för misslyckande. ”Det tror jag visst du skulle, det gäller bara att ha tålamod. Se på mig, jag trodde heller aldrig att det skulle gå”.
